HÄR KAN JAG FLÅSA runt i alla mina tempon.... och här finns också alla möjligheter att lura sig själv om man inte är vaken. För när man tagit sig ett varv runt och kommer upp bakom kyrkan helt utpumpad av lite bakahala skidor, då har man två val att välja på;
Det ena är att stå kvar på samma spår och följa den lugna utförsbacken tillbaka till målet (dvs, sluta åka för denna gång) eller, så kan man kasta sig till vänster utför den häftigare backen för att plåga sig ännu ett varv.
Ibland kan man t o m känna att hjärnan (lungorna) har ställt in sig på att det får det räcka för den här gången, men när man kommer fram till vägvalet känner man hur benen tar över, de kliver åt vänster och vips så blev det ett tredje, eller fjärde varv i alla fall. Backen utför går alltid bra och biten därefter är man tillfälligt återhämtad, men sen blir det tyngre igen.
Men skylten på bilden ovan har fått bli en slags uppmuntrande coach som står i spåret. Den där som hejar på och peppar en att fortsätta ta i fastän musklerna känns trötta.
Här finns numera ingen lista där jag kan skriva mitt namn, tack och lov, för då måste jag ju stanna av. För mig känns det som att välbefinnandet av att ha rört sig är själva vinsten och den hämtar jag ut varje gång jag gjort en tur.
Fotnot: för den som undrar så vill jag påpeka att jag inte har vandaliserat den riktiga skylten och uttrycket "äger fett" syftar på att något är väldigt bra.
